Doris 2009-2019

Efter 227 dagar av både hopp och förtvivlan fick Doris till slut somna in.

(null)
 
På långfredagen hade vi en härlig dag i trädgården och Doris låg nöjt och solade sig större delen av dagen. På eftermiddagen åkte vi iväg för att fira påsk och hundarna stannade hemma. Vi kom hem på kvällen och jag tog i vanlig ordning ut Doris i koppel för att kissa. Hon gjorde vad hon skulle och vi gick sedan lugnt mot dörren igen. Vid trädäcket så tog hon ett litet, litet skutt upp för den ca 15 cm höga kanten precis som vanligt. Skillnaden var att hon skrek till, drog upp vänsterbenet under sig, tappade balansen och trillade omkull. 
 
Jag bar in henne och så snart hon låg ner så var hon lika glad som hon brukar vara och verkade inte ha ont alls. Anton frågade vad som hände och utan att ens tänka efter så svarade jag "nu gick hennes vänstra korsband också". 
 
Under resten av kvällen kunde hon inte resa sig och inte gå. Hon försökte men högerbenet var fortfarande så dåligt musklat och hennes högra höft var också den sämsta av de två. Hon orkade helt enkelt inte hålla sig uppe med enbart högerbenet. Hon låg nerbäddad i soffan tills vi skulle lägga oss och då fick vi bära ut henne och hjälpa henne för att hon skulle kunna kissa.
 
Natten mellan fredag och lördag låg hon som vanligt och sov under täcket och jag passade på att krama henne lite extra - för jag visste då att det inte skulle bli en natt till. 
 
På påskaftons morgon hade jag först tänkt åka in till djursjukhuset bara för att få diagnosen bekräftad. Men innerst inne så visste jag ju redan och därför bestämde jag mig för att låta bli. Men ångesten kom över att inte kunna låta henne somna in hemma som jag tänkt - inte nog med att det var helg, det var ju påsk och långhelg också. Och att vänta till tisdagen var omöjligt. 
Som tur var så lyckades jag få tag på en veterinär (samma som vi bokade hemavlivning hos i februari) som var ledig, men som kunde tänka sig att komma ut till oss och hjälpa till ändå. Vi hade några timmar på oss att låta Doris sola, tugga ben och njuta av livet. Och för att låta oss ta farväl av henne. 
 
På eftermiddagen satt vi i solen i trädgården, intill körsbärsträdet. Samaya ritade teckningar till Doris och vi skämde bort henne med godsaker och massa gos. Hon var så glad och svansen viftade hela tiden. Veterinären kom och då fick Samaya och Anton säga hejdå till Doris, och jag trodde att mitt hjärta skulle brista när Samaya torkade mina tårar och sa att hon älskar mig. 
 
Jag och mamma var kvar med Doris och allt gick väldigt lugnt och fridfullt till. När Doris var sederad så kände veterinären på vänstra knät och konstaterade att det var korsbandet som var av. 
Något av det sista både jag och mamma gjorde var att lukta i Doris öron. Jag har aldrig träffat en hund som luktar så gott i öronen och att sniffa i dem var något jag brukade göra nästan varenda dag. Den doften ville jag bära med mig för alltid. 
När allt var över så fick först Harry komma ut och nosa på henne. Sen kom Anton och Samaya tillbaka och tillsammans begravde vi Doris i trädgården. 
 
Harry visade inget intresse alls för Doris kropp. Det var nästan som att han inte ens såg henne. Jag är övertygad om att han visste att hon inte var där längre. 
Men efter att hon blivit begravd så blev Harry orolig. Han låg länge, länge och pep på platsen där Doris somnade in. Därefter följde han mig som en skugga i flera timmar medan jag ömsom vankade eller sjönk ihop och grät och ömsom slängde ut alla mattor, slet ner Doris selar, täcken och annat, dammsög ursinnigt och körde maskin efter maskin med tvätt. 
Jag tvättade allt utom filtarna i Doris bädd i hallen där hon legat väldigt ofta de senaste 8 månaderna. När Harry väl slutade följa efter mig så la han sig i den och såd bedrövad ut. Han visade tydligt att de filtarna helt enkelt fick vänta ett tag till på att bli tvättade. 
 
På ett sätt blev det så bra det kunde bli. Vi fick ge henne ett fint slut här hemma och hon njöt verkligen av att ligga där i solen och bli ompysslad. På ett annat sätt gnager det i mig att vi aldrig kunde ge henne den där sista promenaden. När vi bokade tid för avlivning i februari så tänkte jag att jag skulle låta henne springa lös i skogen en sista gång. Visserligen hoppandes på tre ben, men ändå. Att hon inte fått röra sig utan koppel på nästan 8 månader smärtar mig mycket. 
Men på ett annat sätt så ångrar jag ingenting. Jag ångrar inte att vi gav henne en chans till och opererade henne igen i februari. Hon fick två fina månader extra med kärlek, simning, promenader och till och med solsken. Vi fick ha henne kvar i vårat liv ett tag till och hon hann fylla 10 år. Hon hade det bra, hon var glad!  Jag bara önskar att vi hade fått uppleva sommaren och allt hon älskade med den för nu började hennes årstid. 
 
Att det andra korsbandet skulle gå av var det värsta som kunde hända. Det fanns inga andra alternativ kvar än att låta henne somna in och det var ett väldigt lätt beslut som kändes oerhört tungt att fatta. Hennes kropp var redo, men inte hennes sinne. Hade Doris fått bestämma så hade kroppen inte haft någonting att säga till om. 
 
Jag vet att vi gjort allt vi någonsin kunnat för Doris och det vet jag att hon också vet. 
I mina drömmar springer hon och Max tillsammans igen. Utan smärta, utan koppel som håller tillbaka och utan sorg. 
Sorgen får vi som blivit kvar bära åt dem. 
 
Jag älskar dig.
Nu, då och för alltid. 
Doris 2009-2019
 
(null)
 
Stort tack till: 
Alla ni som hejat på, läst, kommenterat, lyssnat och hjälpt mig att hålla modet uppe. 
 
Alla ni som på ett eller annat sätt bidragit till Doris insamling som gav oss möjlighet att fortsätta behandla henne. 
 
Veterinär Maria StadlerÖresunds Veterinärklinik i Lund som svarat på frågor på obekväma tider, undersökt, behandlat, opererat, klurat och stöttat. Tack även till övrig personal på kliniken som varit fantastiska. 
 
- Veterinär Christine Levring på Veterinärbesöket som med kort varsel kom hem till oss på självaste påskafton för att Doris skulle kunna få somna in hemma. 
 
- Sjukgymnast Marie Billqvist på Djursjukhuset Malmö som inte är rädd för att bli blöt och som har behandlat, peppat och bjudit på många härliga skratt under Doris rehab.