Uppdatering: Harry

Som ni kanske minns så fick jag ju åka in till veterinären med Harry för ett tag sedan. Han hade prostatit samt urinvägsinfektion. 
Igår var det dags igen - och veterinärbesöket blev inte alls som jag tänkt mig. 
 
(null)
 
Titta på honom. Den här fina, goa killen som aldrig gör en fluga förnär. Som är Samayas bästa vän och en så mild och snäll individ. 
 
Jag ska ta det från början - och det här blir ett långt inlägg, jag hoppas ni orkar läsa. 
Harry medicinerades såklart för prostatiten och UVI’n. Ett av läkemedeln han fick var Ypozane och eftersom det är testosteronhämmande så har det ungefär samma biverkningar som man kan kan se efter en kastration. 
 
Från Fass.se: "Övergående aptitförändringar kan observeras, antingen en ökning (mycket vanligt) eller en minskning (mycket sällsynt).
Övergående förändringar i beteende som ökad eller minskad aktivitet eller ett mer sällskapligt beteende, är vanliga."
 
Harry fick ganska snabbt ökad aptit och blev, om möjligt, ännu mer sällskaplig och närhetstörstande än tidigare. 
Men jag märkte också något annat. Han började visa osäkerhet. När han var i trädgården så reagerade han plötsligt på ett skott från skogen - han som aldrig brytt sig om ljud. Han blev mer "hoppig" och lite nervös. Och han började vakta. Från ingenstans så kunde han morra åt mig när han låg i sängen och jag skulle klappa honom eller lägga mig bredvid. Det var inget självsäkert vaktande utan mycket osäkert. Snabbt morr, hugg i luften och därefter såg han helt förvirrad ut, slängde sig på rygg och tryckte svansen mot magen. När jag snabbt backade undan så kom han nästan direkt och sökte närhet hos mig. Han såg skrämd ut. 
Jag kunde gå förbi honom när han åt en morot och plötsligt så morrade han och reste ragg. Jag backade och då släppte han moroten och sprang fram och pressade sig mot mig för att bli klappad. 
 
Jag såg stor förvirring i hans beteende. Han såg ut att tänka "varför gjorde jag så?". Att se honom så osäker och förvirrad gjorde ont i mig. Märkliga beteenden som han aldrig tidigare visat. 
 
Självklart ringde jag kliniken (men fick prata med en annan veterinär). Eftersom den typen av biverkningar inte finns registrerade så var det enligt hen inte så troligt att beteendeförändringen var en reaktion på medicinen, men hen kunde inte heller utesluta det helt. Min åsikt är att om jag ser ett tydligt samband mellan förändrat beteende och medicinering så måste det anmälas som biverkning - för om ingen gör det, då kommer det ju aldrig att registreras. Och sambandet var verkligen klockrent för mig. Särskilt som jag, framför allt i mitt arbete som professionell hundtränare, har sett så många hanhundar få liknande beteendeförändringar efter kastration. 
 
Efter hand så minskade beteendeförändringarna och jag försökte såklart hantera dem så odramatiskt som möjligt under hela tiden. Hamnade vi i en situation där Harry morrade så bara backade jag, pratade mjukt med honom utan att titta på honom och slängde lite godis till honom. Då släppte han det direkt. Vi klarade oss även bra över nyår, den plötsliga ljudrädslan hann tack och lov minska tills dess. Men även om beteendena blev mindre så försvann de inte helt. Vi jobbade naturligtvis även med självförtroendeövningar och liknande. 
 
I alla fall så mådde han betydligt bättre rent fysiskt efter att ha medicinerats, men mentalt var det fortfarande jobbigt. Här började jag fundera på vad som skulle hända om jag någon gång skulle behöva kastrera honom på riktigt. Även om vi jobbade oss igenom det mesta så oroade beteendeförändringen mig. 
 
Nu kommer vi fram till nutid, eller ja nästan nutid - igår. 
 
På morgonen ville Harry inte äta frukost. Det händer ibland men inte speciellt ofta. Senaste gången var då jag fick åka in med honom pga. prostatit/UVI. Jag släppte ut honom i trädgården och han kissade (normalt) och kom in igen. Medan jag och Samaya åt frukost så låg han inne i sängen vilket han brukar göra. Sen när vi ätit färdigt så kom han till köket och verkade hängig/låg. 
 
Jag sträckte ut handen och kallade mjukt på honom för att han skulle komma men då la han sig bara platt på marken med svansen mellan benen och reste ragg och morrade åt mig. Jag gick för att stänga grinden mellan honom och Samaya eftersom jag förstod att något var fel, men då följde han efter och tryckte sin nos i min hand. Samtidigt som han gjorde det så morrade han och reste ragg från nacke till svanstipp. Jag strök honom försiktigt över huvudet (eftersom han fortsatte att buffa på min hand) och kände att han skakade i hela kroppen. När jag strök mjukt över ryggen och bak mot rumpan så högg han i luften mot mig. Hade han velat bita så hade han gjort det, det var bara en markering. Men helt klart ett tecken på att allt inte stod rätt till.
 
Ringde såklart till veterinären direkt och de hade en akuttid kl. 14.30. 12.00 hade jag ju inbokad rehab med Doris och den ville jag verkligen inte missa heller. Samaya lämnades hos sin farmor och jag tog med mig båda hundarna i bilen för att minimera tiden Harry var ensam och utan uppsikt. I bilen var han glad och jag märkte inga större konstigheter med honom. 
 
Efter Doris sim så körde vi till mamma i Staffanstorp. Där lämnade jag av Doris och åt lite. Harry följde såklart med in och betedde sig mer eller mindre som vanligt där. Sedan fick han hoppa in i bilen igen och vi körde vidare. 

Till en början gick allting bra. Han var glad men ganska stressad både i väntrummet och inne på undersökningsrummet. Vi hade munkorg för säkerhets skull vid undersökningen precis som förra gången. Veterinären hade svårt att känna om han hade ont någonstans pga. att han spände sig väldigt mycket, men han stod stilla och lät sig undersökas. 
Sen var det dags att ta tempen och det var inte superpoppis (brukar inte vara problem hemma när han mår bra) men gick ganska smärtfritt ändå. Och sedan blev det total katastrof...

 Förra gången så kände de aldrig på prostatan (med finger i rumpan) eftersom han verkade ha så ont då. Men idag ville de prova. Han var redan rejält uppstressad efter tempningen och jag borde ha sagt nej. Men jag var också stressad, orolig osv. så jag tänkte inte klart och lät veterinären göra det. Här vill jag poängtera igen att det är jag som känner min hund bäst och det är jag som ska säga stopp när det behövs. Jag klandrar inte denna veterinär som jag träffat flera gånger tidigare och litar på. 
Veterinären hann knappt få in fingret i rumpan på honom innan han bara skrek rakt ut. Han verkligen skrek! Fick fullständig panik, började kasta sig, fick av sig munkorgen och slängde sig efter både veterinären och mig. Till slut lugnade han sig och sökte trygghet hos mig igen, men veterinären fick knappt titta på honom utan att han började gå igång igen. 

(null)

Förra gången så var det absolut inga problem att sedera honom, men igår blev jag ganska orolig med tanke på hans uppstressade tillstånd efter den rektala underökningen. Och det fanns inte direkt mycket att göra - han behövde få sederingen för att kunna undersökas vidare. 
Jag skulle ta på munkorgen igen när han skulle få sprutan men så fort jag närmade mig med munkorgen så bara skrek han igen och började skälla och gå i försvar. Han lät mig verkligen inte ta på den och han blängde på veterinären som fick gå ut och skicka in en sköterska istället. Vi lät honom andas lite och provade igen, men det räckte att jag höll munkorgen framför honom för att han skulle gå igång. Här började jag gråta. Jag grät och grät och grät. Min fina, älskade, milda Harry! Jag led verkligen av att se honom så rädd och osäker. Efter diskussion med sköterskorna så bestämde vi oss för att gå ut med honom för att se om han kunde varva ner och fokusera på annat där.  (Vi pratade om att prova utan munkorg men i det läget kände jag inte att jag ville riskera något med tanke på hans inställning till dem).

Detta var bara droppen efter alla veterinärbesök sedan i höstas och att jag har varit så noga med att träna hantering med Harry från början och ALDRIG haft problem med det. Förutom uppenbara skäl som att det underlättar väldigt mycket om hunden är ok med hantering, så funkar det liksom inte att ha en så stor hund som inte ens går att sätta munkorg på... Alltihop kändes som ett enormt misslyckande från min sida. 

Blickarna jag fick i väntrummet... såklart fullt med folk och alla hade hört honom skrika och morra och sett folk gå in och ut ur rummet. Det fanns inget medlidande där, bara dömande. Ni vet som när man går i mataffären med ett barn som får utbrott - det finns de (väldig få) som tittar på en med en blick som säger "I feel ya, du är en bra mamma ändå!" och de som ser ut som att man förstör hela deras dag och som att de planerar att ringa soc. 
Vi kom i alla fall ut, Harry fick nosa lite och sen plockade jag fram munkorgen igen. Bara han såg den så fick han panik igen (och alla jäkla människor i väntrummet följde såklart alltihop genom de stora rutorna - jag ville bara skrika åt dem att jag kan hantera min hund! Han brukar inte vara såhär!  

Vi gick in igen och till sist bad jag om att få sprutan. Gick ut med honom ensam, utan munkorg, tog en liten promenad och sen satte jag kopplet runt ett träd (ifall jag skulle tappa det medan jag fipplade med sprutan), kliade honom och stack. Helt odramatiskt. Och för er som blir oroliga och inte vet så är jag legitimerad djursjukskötare. Jag får sedera hundar och hade jag inte gjort det själv så hade han inte fått någon spruta och inte heller vidare undersökning. 

Tillbaka in och när han hade somnat så passade vi på att ta blodprov. Jag grät och grät och grät. Det var som en läckande (eller snarare forsande) kran som inte gick att få stopp på. Usch vad jag skämdes, men det var som om hela höstens och vinterns stress bara bubblade över och var tvungen att komma ut.
In på ultraljud och där blev det först ett litet missförstånd ang. blodproverna men när det var utrett så fick han sin ultraljudsundersökning och urinprov togs.  

Prostatan såg normal ut på ultraljud och provsvaren på urinen kommer på måndag. Under helgen får han smärtstillande och sen hörs vi ju på måndag om provsvar och hur vi ska gå vidare. De vill ev. att ortopeden känner igenom honom ifall han skulle ha ont i ryggen eller liknande, men de insåg också problemet med hur skrämd han blev och hur svårt det kan bli att undersöka honom vaken... så vi får bara avvakta och se hur han är i helgen. 

När han vaknade så var han ganska glad igen, men när han skulle hoppa in i bilen så ville han inte riktigt vända rumpan mot mig och jag är jätterädd att han har blivit traumatiserad av allt som hände... har gråtit tillräckligt för flera år känns det som... Nu är jag orolig dels för hur vi ska klara av veterinärbesök i framtiden, ifall hans förtroende för mig är skadat och för hur rädd han kommer vara om sin bakdel. Med tanke på Samaya så känns det lite obehagligt om man inte kan "lita" på honom. 

Inget av detta är hans fel och han är verkligen ingen ostabil eller farlig hund. Men han brottas just nu med känslor som han inte kan hantera. Och jag borde kunna hantera dem, men ovanpå allt annat så känns det ganska övermäktigt och skrämmande. 
Jag är framför allt besviken på mig själv över hur det blev och nu finns det inget som heter "jag orkar inte mer". För Harrys skull så måste jag orka. Det är dags att gå back to basics med hanterinsträningen samt bygga upp både hans självförtroende och hans tillit till mig (och andra människor) igen ❤️

(null)

(null)

 Förlåt för mitt tjat, men jag ber er igen att kika in i mitt album på Facebook med saker jag säljer. Det är uppdaterat med en massa saker och ännu mer kommer!