Doris 10 år

HIPP HIPP HURRA!
För idag är det Doris tionde födelsedag! 
 
(null)
 
10 år... 10 år! 
 
När Doris flyttade in hos oss för snart (i juni) 7 år sedan så dröjde det inte länge innan vi bestämde oss för att inte bara vara jourhem utan låta henne stanna hos oss för alltid. Jag gav då henne löftet att aldrig svika henne vad som än hände. 
 
Vi skulle bara vara jourhem ett tag och sedan skulle Doris få en egen familj. En annan familj. Anton var skeptisk eftersom han trodde att jag skulle fästa mig, men jag var inställd på att inte låta känslorna styra och att låta henne gå för att göra plats för en ny jourhund. 
Vi hade då hunden Max som var en 7 år gammal bichon havanais/yorkshireterrier-mix och som kom som omplacering när han var 2 år. 
 
Jag hämtade Doris en kväll i juni och det var katastrof. Hon var stressad, gjorde utfall mot Max, försökte kampa med allt vi hade i händerna, bet i våra tröjärmar, flög upp på diskbänken och rev ner saker och Anton sa "hur fan ska jag orka jobba imorgon om hon ska hålla på såhär hela natten!?". 
Hela natten for Doris omkring, kom inte till ro, skällde, "skrek" och hade sönder saker. 
Anton var arg. Jag var ledsen och uppgiven. 
 
Men redan nästa dag gick det bättre. Doris fick rasa av sig och jag införde en massa regler för hur vi skulle hantera henne och framför allt henne och Max. Ganska snart accepterade de varandra. De var inte vänner men de kunde leva under samma tak (de blev till slut bästa kompisar). 
Doris blev bättre och bättre även om det var ett fasligt sjå på promenader då hon gjorde kraftiga utfall mot andra hundar, slank ur halsband, bet sönder selar och koppel, rymde från trädgården, försökte äta upp mammas katt och var allmänt stökig så var hon också en kelgris, en riktig clown och vi älskade henne! 
 
Dagen kom när de hade hittat ett permanent hem till henne och jag dog inombords. Fast besluten att stå vid mitt ord (till Anton) så berättade jag för honom, utan att böna och be om att hon skulle få stanna, att Doris skulle flytta. 
Han blev lika knäckt som jag och sa "men hon kan kanske få bo här ändå?" och jag fick bekräftat att Doris hade nästlat sig in i hans hjärta lika mycket som i mitt. Vi tog en snabb diskussion, ringde upp och meddelade att Doris åker ingenstans. 
 
(null)
 
Vi hann bara skriva på alla papper, sen började det. Jag tog med henne till jobbet (veterinärklinik) eftersom hon hade en del symptom. Livmoderinflammation vid 3 års ålder och hon opererades. Check! . 
I samband med operationen hittades en avslagen tand som behövdes dras ut. Check! 
Kort därefter reagerade jag på hennes gång och vi röntgade henne. Jättedåliga höfter och ganska dåliga armbågar. Check! 
 
(null)
 
Doris hade inte varit försäkrad förrän hon kom till oss och därför fick vi betala allt ur egen ficka. Jag borde kanske ha backat redan då, insett att den här hunden kommer kosta oss massor av pengar och aldrig vara helt frisk. Men jag hade gett henne ett löfte som jag inte var beredd att bryta. 
Vi sa "hon får några bra år hos oss, men gammal kommer hon inte bli med alla sina problem".  
 
Sedan dess har Doris opererats fler gånger än jag kan minnas. Dåliga tänder, skadade tänder, epulider i munnen, diverse knutor på kroppen, mastocytom, mjälten fick tas bort eftersom den såg ut som bubbelplast, juvertumör. Förutom operationerna så diverse undersökningar och behandlingar för hennes dåliga leder, spondylos i ryggen och annat.
 
Hon slogs på liv och död med andra hundar om hon fick chansen. Jag tränade och tränade, gick kurser och började till slut utbilda mig professionellt inom hund för att kunna hjälpa henne. Jag slutade med aversiva träningsmetoder och började träna med positiv förstärkning istället. Bytte ut strypkedjan mot sele. 
Allt gick bättre, vi kunde promenera med andra hundar, hon kunde hälsa på dem i koppel, hon var inte lika stressad. 
 
(null)
 
Och Doris är fortfarande här. 10 år gammal och med en ganska skruttig kropp. Med två korsbandsoperationer och en massa komplikationer i bagaget. Med en avlivningstid bokad för inte så länge sedan. Men hon är lika envis som jag, självklart kunde hon inte missa sin födelsedag! 
 
Med glimten i ögat, springet i benen och hennes underbara sätt tar hon alla med storm. Hon är en så självklar del av vår familj och jag går genom eld för henne. Har gått genom eld för henne  - så känns det i alla fall. 
 
Lite svedda i kanterna och andra gradens brännskador på hjärtat, men vi lever.
❤️
 
(null)