Hunden med (fler än) 9 liv

Vi fick dåliga besked och veckan som gått har varit extremt känslosam. 

(null)

Jag vet knappt var jag ska börja... Vi fick ju åka till veterinären i måndags sedan Doris fått ont i benet igen. Helst ville hon hoppa på tre ben och hon avlastade mycket även när hon stod stilla. Som ni vet så gick hon fortfarande på smärtstillande, men vi slutade med antibiotikan i början av året. 

(null)

Fram tills i måndags så visste vi att det fanns alternativ. Vi kunde byta ut skruvarna där infektionen fått fäste. Men röntgenbilden i måndags var inte så rolig... runt den ena skruven fanns där knappt någon benvävnad kvar. Uppäten av infektion...

Doris var som vanligt både glad och duktig på kliniken och medan vi tittade på röntgenbild och diskuterade så fick hon ett smarrigt ben från Whimzees - våra nya favoriter.  
(Jag vet förresten att hennes klor är långa. Missar jag att klippa dem på en vecka så ser de ut så och jag brydde mig inte om att klippa när hon hade ont.)

(null)

 Det såg ganska mörkt ut och jag skulle bli uppringd av veterinärerna när de diskuterat. För en gångs skull lyckades jag hålla ihop på kliniken, men fulgrät hela vägen hem i bilen. 

På tisdagen ringde den ena veterinären upp mig. 
Visst fanns det ett par alternativ fortfarande. Men det bästa av dem innebar två operationer varav den ena både är stor och väldigt dyr. Det skulle också innebära ganska långa perioder av strikt vila - vilket är det som är absolut svårast för Doris. 
Så då började diskussionerna. Både här hemma och med en del hundvänner. Och det vi kom fram till var att nu får det vara stopp, vi kan inte utsätta henne för detta. Vi har kämpat i 5 långa månader och nu går det inte mer, det är dags att ge upp. 

(null)     

Vi började fundera på hur och när vi skulle förbereda Samaya på att det var dags för Doris att lämna oss. Hon vet ju om att Doris är skadad och att hon börjar bli gammal. Döden pratar vi om ofta och försöker avdramatisera så mycket som möjligt. Om inte annat så ser hon ju fotona på Max som vi har, och då blir det naturligt att prata om honom och att han är död. Men sorgen och smärtan över att behöva berätta för Samaya var lika stark som sorgen över att själv förlora Doris. 

(null)

Förutom alla känslor, vilket var väldigt tufft psykiskt, så knäckte jag till ryggen när jag lyfte ut Doris ur bilen efter veterinärbesöket i måndags. Så hela veckan har jag legat med ryggskott och mått riktigt dåligt även fysiskt. 

I alla fall... i torsdags kontaktade jag en veterinär som gör hembesök. Vi bokade tid för avlivning här hemma, fredag den 8/2. Dels för att det inte var jätteakut och dels för att vi ville ha lite tid att göra det så bra som möjligt för henne innan. Antibiotika hade hon redan fått börja med igen och jag planerade att låta henne få simma en sista gång, springa lös på tre ben i skogen osv. Jag meddelade sjukgymnasten om vårt beslut och sa att jag skulle höra av mig för att boka en simtid. 

Några timmar senare så ringde veterinären Maria Stadler upp mig. I korta drag så hade hon ytterligare ett alternativ till oss. Ett som innebar en mindre operation som både hade god prognos och inte var speciellt dyr. Där det inte skulle bli så mycket vila förutom när själva operationssåret läker. Vid det här laget sprutade känslorna ur öronen på mig - vi hade ju redan bestämt oss! Men jag hade även bett Maria att höra av sig om hon skulle komma på någon "’magisk lösning". Så det gjorde hon. För det hade hon. 

Tusen frågor och tankar snurrade i huvudet och vi la på med orden "vi hörs snart" och en inbokad operationstid den 18/2. Sen var det dags att börja fundera igen. Fundera på vad som var "rätt" beslut, inte för vårt bästa utan för Doris. Doris med en livsglädje så stark att även de som aldrig träffat henne oftast kan känna den. 

(null)

Å ena sidan: Fler utgifter, ännu en operation, mer vila, inga garantier. 
Å andra sidan: "Småpengar" i jämförelse med vad vi redan lagt ut, god prognos och mer tid i livet. 

Jag konsulterade hundvänner och familj. Rädd att vara för emotionellt inblandad för att kunna fatta rätt beslut. Och jag vet att en del kommer att tycka beslutet jag kom fram till är fel, andra kommer att tycka att det är rätt och vissa, inklusive veterinären, tycker att vi gör rätt oavsett vad vi väljer. Oavsett är jag tacksam för att jag fått bolla alla tankar och känslor. 

(null)

Avlivningstiden är nu avbokad. 
Den 18/2 ska Doris opereras igen. 

Fortsättning följer... 

1 Sofie Pettersson:

skriven

Ååå jag tycker du gör helt rätt beslut. Vi förlorade våran älskade Leia igår (11,5 år gammal). Vi har gjort allt för henne under lång tid, men nu gick det inte mer då hon fick en blödning/brusten tumör i nacken som satte stopp. Hon har bland annat opererat korsbandet som Doris och jag har följt er och håller tummarna. Jag ångrar ingenting vi gjort, oavsett vad det kostat. Det har varit tufft. Vi har verkligen kämpat och gett henne allt vi kunnat för att se henne må bra. Fatta beslutet igår var det värsta jag någonsin gjort. Var med henne med all kärlek till slutet. Hon sa att det var dags. Så länge du ser i Doris ögon att det inte är över så ska du fortsätta kämpa. Det förtjänar hon. Jag önskar er all lycka. Ta vara på tiden ni får tillsammans och låt henne veta hur mycket ni älskar henne varje dag. Hälsningar en matte med krossat hjärta

Svar: Åh, jag beklagar verkligen! 💔 Vilken sorglig läsning 😭 Det finns inget värre än att behöva ta ett sådant beslut, men ibland har man ju inget val 😓
Det låter verkligen som att ni gjort allt för henne ❤️

Tack så mycket ❤️ Vi kommer verkligen att ta tillvara på den extra tiden vi fått med Doris. Hon är så älskad och har varit en självklar del av vår familj ända sedan hon flyttade hit (som jourhund, men inte kunde vi släppa iväg henne sen 😅). Så länge hon vill hänga med så kämpar jag vidare ❤️
Roxanne Muñoz Rytting

2 Nina:

skriven

Erbjuds man ett halmstrå så ska man gripa tag och tacka ja ❤️❤️❤️❤️❤️

Svar: Så sant ❤️❤️❤️
Roxanne Muñoz Rytting

Kommentera här: