Operation nr.2

Idag var det dags.
Operation nummer 2. 
 
(null)

Gårdagen spenderade jag med att städa huset, byta lakan och tvätta alla hundfiltar. Med tanke på sjukdomsläget hemma hos oss så har här inte blivit ordentligt städat på flera veckor och att ta hem Doris nyopererad för att ligga i massa damm, grus och hundhår kändes lite sådär. Så jag stoppade i mig smärtstillande, trotsade ryggskottet/ischiasen och knagglade mig igenom hela huset. När kvällen närmade sig och min rygg höll på att gå av så var det bara att bita ihop en stund till och ge Doris ett Hibiscrub-bad inför operationen. 
 
(null)

(null)

Att bada - i badkar/dusch - är en av få saker som Doris verkligen avskyr. Kändes så taskigt att utsätta henne för det när hon hade ont, men med tanke på att vi gjorde allt "rätt" förra gången också och knät ändå blev infekterat så fanns det inte på kartan att strunta i en sån sak. Så bad blev det. 
 
Jag har stressat så enormt mycket inför operationen. Dels pga. oro för att det inte skulle gå bra, men även för mig jäkla rygg. VARFÖR skulle jag få ryggskott just nu? Som om det inte var jobbigt nog redan att behöva lyfta Doris upp och ned överallt... 
 
Inatt fick Samaya feber och jag var vaken med henne större delen av natten istället för att sova. Hade så dåligt samvete över att behöva väcka henne tidigt och lämna henne hos sin farmor i morse men jag vet ju att hon har det bra där. Doris var en surpuppa eftersom jag fick väcka henne också och till råga på allt så fick hon ingen frukost. Värdelös matte! 
 
Vi rullade i alla fall mot Lund och där lämnade jag in Doris för operation. Alltid lika jobbigt och känslomässigt påfrestande. Hade jag inte haft så ont i ryggen så hade jag hängt kvar i Lund och kanske gått en sväng på Nova, men jag ville bara hem. Så jag körde hem igen, la mig på soffan och försökte fokusera på min bok istället för att oroa mig för att det inte skulle gå bra. 
Prick kl. 11 kom samtalet att Doris var färdig, att allt hade gått bra och att jag kunde hämta henne - vilken lättnad! 
 
Så jag körde tillbaka till Lund och ringde Vårdcentralen på vägen för att fråga vad tusan jag ska göra åt ryggen. Mer smärtstillande och sjukgymnastik blev svaret så nu ska jag försöka klämma in besök hos sjukgymnast också. Suck. 
 
Väl på plats så fick jag äntligen min Doris. Glad men groggy! Tänk att för 10 dagar sedan hade vi en inbokad tid för avlivning. Nu känns det plötsligt så avlägset. 
Pratade med Maria som var den som opererade och allt hade som sagt gått bra. En del av implantaten gick inte att plocka ut (den är gjord för att sitta kvar), men det ska inte spela någon roll. Annars såg knät bra ut på insidan, det har läkt fint och förutom lite missfärgad vävnad som togs bort så hittade de inget konstigt. De spolade rent för infektionens skull, satte tension bands och stift istället för plattan och skruvarna, och tog en odling som vi får svar på i nästa vecka. 
 
Det bästa med den här operationen är att Doris får promenera lite grann och så fort stygnen är tagna får hon börja simma igen! Underbart! Och välbehövligt - hon har både tappat muskler igen och dessutom gått upp ÄNNU MER i vikt av all vila. 

(null)

(null)

Körde hem med en pipig Doris som fortfarande är ganska ynklig, men det är hon alltid efter operation. Senast morgonen efter brukar hon dock (på gott och ont) vara sitt vanliga, galna jag. Hon har ätit och druckit lite och hade hon kunnat så hade hon svurit över att behöva ha tratt igen - den är inte poppis! Fortsätter såklart med smärtstillande och antibiotika också. 

(null)

Nu hoppas, hoppas, hoppas vi på att det går vägen den här gången. Doris fick en andra chans och jag kommer göra allt i min makt för att hon ska bli bra och få springa igen. Hon fyller 10 om en månad och förtjänar några fina pensionärsår. 
 
Stort tack till alla som hejar, peppar och stöttar! Hoppas ni orkar hänga med ett tag till för det här är bara början på del 2 i denna långdragna historien. 

Och tack till alla som köpt saker, skänkt en slant och på annat sätt bidragit till Doris insamling