Veterinärbesöket

12 september - Veterinärbesöket

Så kom den 12 september och vi hade tid hos Maria Stadler på Öresunds Veterinärklinik i Lund klockan 9. Mamma skulle passa Samaya så att jag slapp ha koll på både hund och barn, men Samaya blev jätteledsen och ville absolut följa med. 

Hon har varit med på många veterinärbesök nu och tycker det är väldigt spännande. Hon brukar också vara första godisutdelare och ge Doris pussar så det känns bättre. Inte kunde jag säga nej när hon så gärna ville, så mamma följde helt enkelt också med så jag fick lite hjälp med allt. 

Det var inte helt solklar först eftersom Doris ändå hade bra rörlighet i knät och inte verkade så besvärad av det. Men visst visade det sig vara en korsbandsruptur... En av mina värsta fasor (tillsammans med till exempel magomvridning). Doris var som vanligt en ängel. Trots allt hon fått utstå hos diverse veterinärer så skuttar hon alltid glatt in och svansen viftar vad de än gör med henne. 

Hon blev som sagt undersökt och sedan sederad för att röntgas. Då gick mamma och Samaya ut så hon kunde somna i lugn och ro. Jag var med vid röntgen och flera bilder togs på knä, höfter och rygg. Med tanke på hur Doris leder normalt ser ut så hade jag inte alldeles för stora förhoppningar, men resultatet var faktiskt över förväntan! 

 

Knät såg ändå bra ut! Inga artroser, vilket jag absout trodde hon hade. Artrosen i höfterna visste jag redan om och så även spondylosen i ryggen - men det som var positivt var att det inte verkar ha blivit mycket värre de senaste åren. 

I alla fall så ger det en bättre prognos för operation av korsbandet om där inte är artros i knät så det beskedet var jag väldigt glad över. Men jag upptäckte något annat... Jag hade ju klämt och känt på Doris rygg, högra höft, knä och tass under hela veckan fram till veterinärbesöket. Inte hittat något konstigt alls. Men när vi bar in henne till röntgen så såg och kände jag en knöl på ovansidan av hennes tass - den måste ha kommit väldigt fort. 

Efter röntgen så bad jag Maria att kika på knölen, som var relativt stor, och hon tog prov på den. Ett par dagar senare fick jag besked att det tyvärr var ett nytt mastocytom, alltså ännu en elakartad tumör...

Samaya och mamma kom in i rummet igen efter röntgen och Samaya tyckte inte om när Doris blev stucken i tassen (provet på knutan). Hon sa "nej nej, försiktigt!" och såg lite skrämd ut. Men vi förklarade att Doris sov så hon inte kände nålen och hemma har vi pratat mycket om det i efterhand. 

Sedan fick Doris sprutan med antisedan så hon vaknade och Samya satt hos henne och klappade henne. Jag är så stolt och tacksam över all den empati hon visar i så ung ålder! 

 

Därefter var det dags att diskutera operation och prognos. Jag bad om ett rakt och ärligt utlåtande eftersom jag var rädd att fatta fel beslut baserat på mina egna känslor och inte utifrån Doris bästa. 

Beskedet var att prognosen är mycket god. Att om allt går som planerat och vi sköter efterarbetet så kan hon bli bra. I det här läget så stod valet mellan operation och avlivning, så det var såklart inget beslut jag tog lätt på. Vi bokade in tid för operation en vecka senare och bestämde att jag skulle höra av mig när jag funderat och diskuterat med Anton om hur vi ville göra. 

När vi körde hem så var jag lugnare än jag hade förväntat mig. I en hel vecka hade jag gått med en klump i magen och rädsla över att det skulle vara korsbandet. När jag väl fått det bekräftat så var det faktiskt skönt och jag var så väl förberedd på det. Nu återstod bara att väga alla för- och nackdelar mot varandra, fundera ännu mer och "fråga" Doris om hon kände sig färdig med det här livet. 

I nästa inlägg skriver jag om beslutet. 

Kommentera här: