Beslutet

14 september - Beslutet

Nu var det alltså dags att fatta ett beslut. Inte vilket beslut som helst utan rent krasst handlade det om ifall Doris skulle fortsätta leva eller inte. 

(null)

Hon har trots allt redan genomgått fler operationer än de flesta andra hundar. Hon har dåliga leder, cancer och börjar bli gammal. Hon är även lite för rund och behöver gå ner i vikt. 

Operationen är den lätta delen och sedan är det ca 3-4 månaders efterarbete med vila och rehab. Det är den absolut svåraste biten för oss - ni som träffat Doris vet. Hon är typen som hoppar, skuttar, snurrar och ger mig hjärtsnörp när hon seglar över kompostgaller, grindar och staket. Något hon dessutom redan hunnit visa prov på att klara lika galant med 3 ben som med 4. 

Adderar vi sedan att jag redan är sjukskriven, har Harry att ta hand om och aktivera samt allt styr med Samaya, så kändes det rätt tufft att orka. 

Men det handlade trots allt om liv eller död. Skulle Doris dö för att jag "inte orkade"? 
Jag började väga för- och nackdelar mot varandra. En del av listan såg ut såhär: 

Fördelar
+ Doris får leva
+ Bra prognos
+ Hon är lätt att hantera
+ Hon älskar det mesta med rehab
+ Årstiden: hon ligger hellre och myser vid brasan på hösten/vintern än är ute

Nackdelar
- Hennes ålder (9 år)
- Dålig ledstatus för övrigt
- Cancer
- Risk för att det vänstra korsbandet också går av
- Lång rehabilitering och aktiv hund 

Allt jag önskade mig var ett facit. Tänk om vi inte ens gav henne en chans och hon hade kunnat bli bra? Vi skulle ha kunnat få ha henne med oss i flera år till. 
Men tänk om vi bestämde oss för att operera och något gick fel? En svår infektion, att vänstra korsbandet också gick av, att resten av hennes leder inte klarade belastningen? Tänk om vi skulle behöva avliva henne och det sista hon fick uppleva i livet var operationer och smärta. 

Jag diskuterade framför allt fram och tillbaka med mig själv, men såklart även med Anton. Andra aspekter att ta hänsyn till var såklart kostnaderna samt möjligheten att hjälpas åt. Vi är bortskämda med trädgård där hundarna går ut och in mer eller mindre som de vill. Plötsligt skulle vi behöva gå ut i koppel många gånger varje dag - i flera månaders tid. Samtidigt som Harry behöver riktiga promenader och Samaya varken kan lämnas ensam hemma eller är pigg på att gå ut pytterundor flera gånger dagligen. 

Jag "frågade" även Doris. Studerade henne noga. Visade hon tecken på smärta? Var glimten i ögat borta? Började livsgnistan att slockna? Svaret var lika på alla frågorna: Nej. Hon visade ingen smärta. Glimten i ögat var definitivt kvar och livsgnistan var lika stark som alltid. 

Där bestämde jag mig. Doris hade inte gett upp! Varför skulle då jag göra det? Självklart förtjänade hon en chans att bli bra och få njuta av livets goda ett tag till. 

Doris är en hund som älskar livet. Hon är alltid glad! Visserligen en expert på att dölja smärta, men efter 6 år med henne har jag lärt mig att genomskåda det. Och jag litar på att jag vet när det är hennes tur att vandra vidare. 

Jag meddelade veterinären vad vi bestämt och vi behöll den bokade operationstiden. 

I nästa inlägg berättar jag om operationen. 

(null)

(null)



Kommentera här: