Sjukgymnastik blev veterinärbesök

Den här dagen blev inte som jag tänkt mig.
Inte alls! 
 
(null)
 
Rehabpromenaderna har gått jättebra! Doris har gått så fint på sitt opererade ben och allt har känts toppen! 
Senast i förrgår sa jag att det är så skönt att ha fått börja promenera lite och att hon verkar pigg och må bra. 
 
Igår eftermiddag så tyckte jag att hon verkade lite stel när hon reste sig upp, men så kan det ju vara ibland oavsett skada eller ej. Tog ut henne för att gå en kissrunda, men då var hon rejäl halt... Ville helst inte sätta ner sitt opererade ben alls och försökte hela tiden falla in i trav så att hon kunde dra upp benet mot magen och hålla det där. 
Hon fick göra sina behov och sedan gick vi in igen. Vila resten av kvällen. Tänkte, och hoppades, att det bara skulle vara en överansträngning. 
 
I morse var det en halt, ledsen och smärtpåverkad Doris. Ville knappt gå ut och kissa på morgonen och höll upp benet så mycket hon kunde. Hon kändes lite svullen över knät, men inte jättefarligt. Fick smärtstillande som vanligt men ingen förbättring. 
 
Förutom Doris hälta så sprang Harry omkring och dreglade, verkade tjorvig i magen och ville inte äta. Det gick som tur var över under dagen! 
 
Eftersom jag och Doris ändå skulle köra till rehab på Malmö Djursjukhus knappt 2 timmar senare, så resonerade jag som så att vi kör dit, ser vad de säger och hoppas på lite överansträngning eller liknande. 
 
 Här väntar Doris otåligt och förväntansfullt på att få komma in på rehab (japp, jag fick bära henne igen!).
 
 
Eftersom hon var så halt så kunde vi (som förväntat) inte köra någon rehab idag. Sjukgymnasten Marie rekommenderade oss istället att antingen gå ner och sätta oss på akuten eller försöka få en akuttid hos Maria Stadler som opererade Doris. 
 
Tur i oturen så är det ju tisdag idag vilket innabär att Maria är på plats i Lund. Och ännu mer tur var att hon kunde klämma in oss. Som vanligt så sköljde min ångest och katastroftankar över mig så snart jag lagt på luren och jag satt i bilen på parkeringen och stortjöt. 
 
Hela vägen hem från Malmö rann tårarna och jag hann tänka igenom varenda möjliga scenario. Tänk om hon måste opereras igen? Tänk om hon har en infektion i leden med allt vad det innebär? Tänk om det är så illa att hon får sin dödsdom idag? Tänk om det går att åtgärda men kräver massor av pengar som vi inte har? Tänk om rehabiliteringen kommer förlängas så mycket att det känns oförsvarbart att låta henne genomgå det? 
 
Vi hann nästamn bara hem innan det var dags att köra mot Lund istället. När jag körde på vår grusväg såg jag Samaya leka ute tillsammans med sin farmor och farfar på deras baksida. Pang! Tårarna sprutade igen. "Hur ska jag kunna tala om för henne att det kanske är dags att säga hejdå till Doris?"
 
Plockade upp mamma på vägen, hon ville följa med som stöd, något jag verkligen är tacksam för. 
 
Väl på plats i Lund så fick vi snabbt komma in på ett rum och Maria kom in till oss. Hon kollade såren, kände på knät och beslutade att vi skulle sedera och röntga. Doris däckar alltid snabbt och idag snarkade hon så härligt att jag var tvungen att filma henne. 
 

 
(null)
 
Röntgen blev gjord och domen följande: 
Mest troligt har hon stukat/sträckt till sig (jag har ju inte sett något som hänt och att hålla henne lugn har gått över förväntan). Alternativ nummer 2 är att hon fått en infektion i leden, men det var inte direkt något som tydde på det. 
Knät var inte speciellt svullet, ingen feber, såret såg bra ut, använde benet (om än med minimal belastning), kunde sitta normalt med benet under sig och allt satt på rätt plats i knät efter operationen. Instabiliteten var normal för att vara tre veckor efter operation. 
 
Ordination: Mer vila och mer smärtstillande. Blir hon sämre eller inte blir bättre inom ett par dagar så måste vi in och ta prov på ledvätskan. 
 
Okej, då kan vi andas ut för en kort stund i alla fall. Blev såklart gråtfärdig igen...Hem och hoppas på bättring inom det närmsta. Vill inte ens tänka på om det är en infektion. Självklart för Doris skull men även med tanke på att vi, efter dagens besök, har 423 kr kvar av försäkringspengarna fram till juli 2019... 
 
Det har varit en känslomässig berg- och dalbana idag och jag känner mig helt manglad. 
Håll alla tummar & tassar för att hon snart mår bättre! 
 
(null)
 
Nerbäddad i sängen - som vanligt efter sedering ❤️
 
 

Kommentera här: