Rehab - rond 2

Nu kör vi! 
Andra omgången rehab är påbörjad! 
 
(null)
 
Idag fick vi träffa Marie Billqvist på Malmö Djursjukhus. Det var Evidensiadagarna med fika och ballonger överallt, men jag hann knappt ens titta på kakorna (attans!). Som vanligt blev det vilda västern när vi kom dit, och lite extra idag eftersom vi även hade den lilla tvåbeningen i släptåg. 
 
Doris började ladda redan i bilen när vi svängde av mot Djursjukhuset och Samaya var på uruselt humör för att Bolibompa-appen inte fungerade på telefonen. Väl framme så fick jag lirka med Samaya så att hon skulle stå stilla och inte springa omkring på parkeringen medan jag försökte få ut Doris ur bagaget (eller ja, ut kom hon ju - men utan att hon flög ur bilen på egen hand!). 
 
Puh! Svettigt redan här! Doris drog som om livet stod på spel och Samaya släpade benen efter sig och lyckades trilla pladask precis innanför dörrarna. Småprylarna i hennes lilla korg flög åt alla håll och kanter. 
Anmälde oss och sedan fick jag i vanlig ordning bära Doris ner till rehab så hon inte sprang sönder sitt ben. Samaya knallade tack och lov snällt efter. 
 
Det blev en vända på vattenlöpbandet med varierande tempo och vattennivå. Doris använde benet bra och tyckte nog det var skönt att göra av med lite energi - även om hon garanterat hade föredragit simning. 
 
Från löpbandet in på rummet och där kände Marie igenom henne. Jag har ju tyckt att Doris verkat ganska spänd och trött i kroppen av att ha avlastat och snedbelastat under så lång tid. Idag reagerade hon framför allt över ryggen. 
Vi beslutade att hon skulle få akupunktur (och här någonstans proppade Samaya in en alldeles för stor "kan-du-sitta-stilla-och-vara-tyst-en-liten-stund-chokladbit" i munnen. Jag höll ju Doris så stackars Marie fick hämta papper att spotta ut i, torka kladdig unge runt munnen och hjälpa henne att tvätta händer och ansikte 🙈).
 
Doris tyckte det var sådär kul med nålar och att ligga stilla så det var inte helt lätt att hålla henne lugn under tiden nålarna skulle sitta. Samaya började dessutom bli rastlös och försökte provocera fram något från både mig och Doris. Men det gick bra med lite fantasi (i stil med "ja man kan i alla fall inte ta de där böckerna och bygga en koja till leksakshunden!"). 
 
(null)
 
(null)
 
Nålarna togs bort och Doris var glad att få röra på sig igen. Ut i regnet, in i bilen och hem för att snarka som en gris resten av dagen. 
 
Nu ska vi successivt öka på promenaderna från 5-10 minuter och se hur hon klarar det. Återbesök hos veterinären på tisdag och ny tid på rehab nästa fredag. 
 
Livet känns ganska kaotiskt just nu, men det är bara att bita ihop och vara tacksam för att det äntligen verkar gå på rätt håll med Doris. Har man inget val så måste man orka, i alla fall en dag till. Och en till. Och en till...

Kommentera här: