Dyster stämning hemma

Jag höll på att skriva ett inlägg om våra små promenader, hur glad Doris är att få röra lite på sig och komma ut. Om hur vi kört upp i skogen för att låta henne nosa där en stund. 
 
(null)
 
Men jag hann aldrig publicera det för Doris började plötsligt "knäa" när hon gick. Hon verkade inte ha speciellt ont, men det var som att benet inte riktigt orkade hålla henne uppe. Jag var i kontakt med sjukgymnasten mm. och vi bestämde att avvakta lite, inte öka promenadtiden och se hur det utvecklades. 
 
Hon har varit superpigg och glad, väldigt svår att hålla stilla. Hon har tagit varje chans att göra ett litet skutt, eller snurra runt i kopplet. Överlag har det ändå gått över förväntan och vi har inte haft några större missöden med hastiga eller påfrestande rörelser. Jag har varit noga med att massera henne för att minska spänningarna i bland annat ryggen. 
 
Men... benet blev inte direkt bättre utan hon fortsatte att knäa. Sen plötsligt vände det och såg bättre ut igen, inte mycket men lite. Vi avvaktade då (i samråd med veterinär/sjukgymnast) tills nästa rehabbesök. Antibiotikan sattes ut i onsdags förra veckan, efter en månads behandling. 
 
Igår - 22/11
Tid på rehab på Malmö Djursjukhus kl. 12.40. Knäandet vid skritt hade då minskat , men på morgonen upplevde jag knäet som lite svullet. Jag tänkte - och hoppades - att hon nog bara legat på det under natten eller så. 
 
Ringde däremot Öresunds Veterinärklinik på morgonen för att boka en koll av hennes bakre juver som svullnat upp. De var svullna i samband med infektionen i knät, men det gick sedan ner - nu var det tillbaka vilket oroade mig lite. Som tur var hade de tid att titta på det samma dag. 
 
Jag kom till rehab med en galen Doris och en något tjurig, men ändå ganska medgörlig Samaya. 
 
(null)
 
Doris fick gå en liten stund på vattenlöpbandet så vi kunde se hennes rörelser. Marie tyckte att det såg mycket bättre ut och att hon använde benet fint. Knäandet var nästan obefintligt. Men även hon reagerade på att det såg lite svullet ut. 
 
(null)
 
Vi pratade medan Doris traskade på och bestämde att vi inte skulle göra mer med henne, utan istället be Öresunds att även titta på knät i samband med besöket för hennes juver. Marie kände dock över henne snabbt och bekräftade att spänningarna minskat vilket var väldigt skönt att höra! 
 
Vi hann i princip bara hem och vända, sedan kom syrran för att passa Samaya. Jag och Doris hoppade in i bilen igen och körde till Lund. 
 
(null)
 
Juvren undersöktes först. Det fanns inte så mycket att säga annat än att vävnaden är "aktiv" (ungefär som vid skendräktighet, men Doris är ju kastrerad sedan många år). Så inget att direkt oroa oss för i nuläget. 
 
(null)
 
Knät var det värre med... Veterinären Alexandra bekräftade att det var svullet och även att Doris reagerade när hon klämde över skruvarna i knät. Så än en gång blev det sedering och röntgen. 
 
(null)
 
Och svaret var inte det vi ville ha... det syntes inte mycket, men troligtvis är infektionen tillbaka. Små förändringar syntes vid skruvarna och leden var lite svullen. Doris sövdes, rullades in i operationssalen och prov på ledvätskan togs. 
 
(null)
 
(null)
 
Jag körde hem från Lund med en omtöcknad Doris, ännu en dyr räkning i handen och en stor klump i magen. 
 
På kvällen hade Doris väldigt ont i sitt ben och var pipig och ynklig. Hon ville inget annat än gå och lägga sig men trots att hon låg tätt intill mig så pep och gnydde hon sig igenom hela natten. 
 
Idag - 23/11
Hela dagen har bestått av väntan på samtalet om vad proverna visade. På eftermiddagen kom det. 
Veterinären Alexandra ringde upp oss och de positiva beskeden var att än så länge kunde ingen tillväxt påvisas i ledvätskan. 
 
Men förändringarna på röntgen finns ju fortfarande där. Lite diffust runt ett par av skruvarna i knät. 
Vi diskuterade om vad som behöver göras. Rekommendationen är mer antibiotika, en CT och att, beroende på vad den visar, öppna knät igen för att byta ut skruvarna där en ev. infektion satt sig. 
 
Mitt hjärta brast. Jag har sagt hela tiden att jag inte vill utsätta Doris för en till operation i knät. Egentligen är det inte själva operationen som är problemet utan allt som kommer med den - mer vila och risken för komplikationer igen. Det finns sjävklart inga garantier för att samma sak inte händer en gång till. 
 
Det Doris lider allra mest av just nu är att inte få röra sig. Att inte få springa, hoppa, vara lös inomhus eller ens få skritta långsamt mer än 10 minuter åt gången.  Att operera ännu en gång, börja om från noll igen... det känns tufft, väldigt tufft. Och hur ogärna jag än vill att det ska ha någon betydelse så spelar även ekonomin in, hur ska vi ha råd? Det är en mindre och billigare operation eftersom bara skruvarna ska bytas ut. Men även CT’n kostar, antibiotikan och hennes smärtstillande går på över 1000 kr/månad. Återbesök, ännu fler rehab-besök... 
 
Jag vet varken ut eller in... I samtal med andra brukar jag råda dem att lyssna till sitt hjärta och till sin hund. Att de känner när det är dags. Men nu står jag här själv och har inte en aning. 
Mitt hjärta säger att Doris ska få hänga med ett tag till. Hennes ögon säger mig att hon vill leva och kämpa. Men mitt samvete gnager och jag har sett hur dåligt hon mår av all ofrivillig stillhet. Kan jag låta henne gå igenom allt det en gång till? 
 
På måndag blir vi uppringda av veterinär Maria Stadler. Tills dess ska vi ge antibiotika, gå max femminuterspromenader och fatta ett livsavgörande beslut. Jag har ingen aning om hur jag ska klara det, men ett beslut måste fattas. 
 
(null)
(null)
 

1 Nina:

skriven

Oj 😳 Det finns inga ord som kan trösta, inga ord som kan förklara hur otroligt mycket jag känner med dig.
Roxanne... vilken jäkla skit du hamnat i 😫❤️💔

Svar: Ja tänk om det bara hade gått som det var tänkt 😓 Doris förtjänar inte detta 💔
Roxanne Muñoz Rytting

Kommentera här: